Jag skulle inte längre ge dig mina ord, det var ett tag sedan nu.
Det var ett tag sedan du skrev. Jag har funderat mycket över det, och jag kan nu vara tacksam för att du gjorde det. Du fick mig att inse hur död du var för mig, kanske låter det hemskt. Men det var som att du tog sista andetaget för att blåsa bort askan från dig som låg kvar i mitt hjärta.
Du var nog den första människa jag lät öppna portar till mitt hjärta för, portar jag aldrig öppnat förr. Du var den första människa som jag vågade låta ta steget in. Det är svårt för mig att skriva det här, det är så mycket jag har förträngt. Men du skall veta att du betydde så otroligt mycket för mig. Du fick mig att känna mig stark, tillsammans med dig kände jag mig stark. Jag kan höra mig själv viska att vi var vikingar, kommer du ihåg? Vi var så unga, så starka, så sköra, så nära att vilken sekund som helst trilla av nålspetsen. Tillsammans med dig kände jag mig trygg, ingen kunde komma åt oss, vi hade lyckats bygga upp en mur som ingen kunde tränga igenom.
Jag vet att alla förändras, även du. Det gjorde ont vissa stunder att se dig växa ikapp mig, växa ifrån mig. Men jag förändrades även jag, kanske på ett annat sätt. Jag vet att jag har svårt för förändringar, saker och ting måste vara på sitt sätt annars går jag vilse. Om någon flyttar en kloss rasar mitt torn samman. Jag visste ändå vem du var, trots att du förändrades. Tro aldrig något annat. Tro inte att jag var för svag för dig. Det var nog det värsta av allt att höra. Att du var rädd för att göra mig ledsen, att du inte vågade prata om allt med mig, vågade leva ut helt. Jag visste vad du tänkte, och vi tänkte väldigt olika ibland. Det störde mig aldrig, kanske störde det dig. Det som störde mig var att jag visste att du inte vågade tala med mig, när du höll igen, höll tillbak. Jag ifrågasatte dig ofta jag vet, men jag ville alltid att du skulle försvara dig själv. Jag älskade dina åsikter, jag har alltid tyckt att du har varit stark. Jag minns den första julklappen jag fick av dig, den innehöll ett kort där det stod något istil med ”stå på dig, annars gör någon annan det”. Det hade något att göra med att jag blandade rosa med rött, och jag minns att du ifrågasatte det, du sa att det var fult och att färgerna skar sig. Men det gjorde inget, du gjorde mig bara starkare genom att ifrågasätta mig. Vi var olika ibland, jag älskade det. Vi kunde göra varandra starkare. När du började hålla igen för att du förändrades i rädsla för att såra mig, det var då du sårade mig som mest. Du kanske trodde att du på så sätt kunde hålla mig hel, rädda mig från att falla eller göra mig ledsen. Det var när du höll igen som du förde mig längre bort från dig, det var då som du gjorde mig ledsen och fick mig att känna mig liten. Vi skulle göra varandra starkare.
När du valde att ta bort mig från ditt liv sköt du en kniv i mig med en sådan kraft som inte går att beskriva. Du lämnade mig att blöda, och det ända sättet för mig att ta mig upp igen var att döda dig i mina tankar. Du fanns, men inte längre för mig, jag lät dig försvinna. Jag högg och högg såsom du huggit mig. Jag skrek för att överrösta dig i mina tankar. Jag trodde nog aldrig att jag skulle lyckas läka dig, jag sa att jag skulle låta den bit av mitt hjärta du lämnat blödandes ruttna, jag skulle låta den infekteras. Jag trodde väl att jag på så sätt skulle känna mig levande. Idag vet jag bättre. Jag lät dig gå.
När du skrev till mig sist fick du fick att inse det, det gör inte längre ont. Du lever, du finns, men inte längre hos mig. Jag vet inte vem du är idag, och du vet inte vem jag är. Jag har lyckats växa, förändrats jag med. Det är klart att jag önskar att du hade velat ha mig kvar, velat kämpa för mig. Jag trodde att vi var värda det. Det har plågat mig många gånger, om jag har varit blind hela tiden? Om det var bara jag som trodde att det vi hade betydde något. Kanske var vi unga, kanske var vi blinda båda två, alldeles för sköra, alldeles för nära kanten mot helvetet. Men det vi hade fick mig ändå att känna mig stark, du fick mig ändå att känna mig stark, du fick mig stundvis att överleva.
